Igår morse blev jag tårögd igen. Herregud vilken lipsill hon är kanske ni tänker nu. Och japp, så sant som det är sagt, men jag gråter inte bara av sorg utan även av glädje. Igår var det det senare.

En läsare kommer känna sig träffad av det här inlägget, för det var hennes mail som var orsaken till det hela. När jag började skriva den här bloggen så var det mest med tanken att förmedla till världen att jag finns tillgänglig för den som vill ta del i mitt femte kapitel, men också med en liten förhoppning om att kanske kunna så ett frö av förändring i mina läsares sinnen. Igår fick jag bekräftelsen på att mitt vaga hopp gått i uppfyllelse, mailet med ämnesraden “Inspirerande är vad du är” gjorde mig lyckligare än vad någon annan komplimang gjort mig på länge. För mig är det inspirerande att skriva den här bloggen, det ger mig någon form av glädje. Att någon annan tycker att mina texter är så givande att hon läser alla inlägg från början till slut ger mig istället ett glädjerus. Det är så sant som det är sagt, delad glädje är dubbel glädje.