… innebär hälften så mycket fritid. Och allt för få blogginlägg som direkt konsekvens.
Jag har aldrig varit dålig på matte. Faktum är att jag gick ut naturvetenskapligt program med MVG i alla mattekurserna. Mitt sifferminne är helt okej och huvudräkningen är på plats.
Trots detta har jag ekonomiska problem. Inte av den sorten som innebär att man har brist på pengar (som tur är) utan den sorten som gör att jag har svårt att förstå ekonomi som fenomen. Jag kan aldrig komma ihåg vad som är vad av brutto och netto. Eller hur det nu var man räknade ut den där preliminära resultaträkningen. Eller hur i h-vete det var man fick fram momsen om det råkar vara så att den inte är utskriven på kvittot!
Ni anar min frustration. Det är som att så fort siffror sätts in i sammanhanget ekonomi så tappar jag greppet. Därav är slutet av april en jobbig tid på året, men också den tid på året som jag skickar en evigt tacksam tanke till alla revisorer där ute. Vad vore mitt liv utan er! Scenario:
Jag ser mig själv falla ihop på dörrmattan av ren uppgivenhet när jag kommer hem efter en dags hårt arbete. Där ligger den. Deklarationsblanketten. Framför mina ögon flimrar (i ett dis av yrselstjärnor) orden netto brutto netto brutto netto brutto. En droppe svett tränger fram på min panna… är detta dagen då livet tar slut? Nej. Det är dags-att-deklarera-dagen.
Det är med lättnad jag kan berätta att alla mina pärmar och kvitton är hos Cathrine. Cathrine är bra. Cathrine är revisionskonsult. Länge leve Cathrine.
PS. Jag undrar om Skatteverket tror att de gör deklarationsblanketten mindre skräckinjagande genom att envisas med att ha en Gerbera på omslaget? Eller behöver de bara en ny formgivare?
Ikväll är det den största svenska reklamfesten för året. Byråfolk, folk som pluggar för att bli byråfolk och de som anlitar byråfolk minglar och beundrar varandra inbördes i Nacka Strand. För större delen av befolkningen går den här kvällen förbi helt obemärkt, men imorgon kommer en grupp människor från landets framgångsrikaste byråer vakna med både baksmälla och ett gyllene ägg brevid sig på nattduksbordet. En baksmälla och ett ägg som platsar mycket bra på en svensk reklamares CV.
Jag är inte där. Imorgon kommer vår kära branschtidning Resumé summera kvällens händelser, och så kommer även några av mina kollegor, så jag får nog veta vad som hände där ändå. Jag nöjer mig med att jag blev resumérad igår. Räcker gott och väl. För oj, min inbox fick nästan magknip igår för att det matades med så många snälla gratulationer till mitt nya jobb. Bekräftelse är alltid trevligt, det vet både jag och de som imorgon vaknar brevid ett ägg, så det här inlägget är ett tack. Ett tack till alla som så underbart snällt tog sig en liten stund för att gratulera mig! Min vecka har helt klart dominerats av att vara nyanställd, på många vis. Berättar mer om det snart.
Lycka till alla som jagar ägg ikväll!
Härliga söndag! Solen skiner, jag har sex nya ärliga kollegor och numera titeln Art Director på Honesty. Det känns underbart att jag framöver kommer gå till en arbetsplats där alla är bäst. För det är den inställningen som gäller, endast det bästa är gott nog. Så underbart osvenskt och ärligt. Så riktigt och grundläggande. Så underbart kul att få vara med i ett helt nytt sammanhang med människor som verkligen älskar det de gör. Hurra!
Så hur hände detta? Jag är fortfarande lite förvånad faktiskt, jag skulle ju satsa helhjärtat på mig själv som frilansare. Låta det vara me, myself and I i fokus ett tag. Men så dök det där erbjudandet som man inte kan tacka nej till upp, en roll där jag verkligen kommer kunna växa och få ta det ansvar som jag så gärna tar. För målet är alltid att växa. Enligt mig är det största hotet som du som kreatör kan utsätta dig för att hamna i en position där du inte kan utvecklas. Hur ska jag kunna hjälpa mina kunder växa om jag inte gör det själv?
Så nu blir det inga heldagar på kontoret under sängen längre, det blev bara en månad i grottan brevid kylskåpet. Nu blir det Heleneborgsgatan istället. Men om du undrar så lever Anna Lindelöw Design vidare parallellt med mitt nya jobb på Honesty, ifall det är så att du kommer på att du skulle vilja ha min hjälp…
xxxx
Trots träningsvärk från påskhelgens skidäventyr har en stor del av förmiddagen gått åt till att promenera och titta på vårblommor. Krokus och snödroppe gör mig lycklig och ger mig den typen av hopp som endast en annalakande vår kan ge, den senaste månaden har det varit en vild jakt efter att få en skymt av dessa mellan snödrivorna. Nu äntligen är de här, i varje rabatt, varje buskage.
Så nu överges jakten på blommor och ersätts under promenaden av jakten på idén. Den där briljanta, one of a kind, pirr i magen idén. En idé som ryms inom ganska smala förutsättningar men som ändå lämnar ett permanent intryck. Det finns inget mer tillfredställande än att hitta en sådan, och det finns inte heller något svårare. Att söka inspiration är otroligt kul men kan också vara otroligt frustrerande. Sökandet, eller jakten, efter just den där tillfredställande idén gör mig till något av ett barn på julafton. Vad kommer det vara som dyker upp bakom nästa mentala gatuhörn, kommer det vara den där krokusen som ger mig inspiration till en hel, i detta fall, website?
Jag ber såhär i vårtider en stilla bön till jultomten att han snart kommer med ett fint paket fyllt med briljanta lösningar.
Eller det var en minibuss egentligen, det var bara att den var ganska lik en liten elefant. Imorgon är den färdmedlet för sju peppade skidåkare av blandad erfarenhet som ska spendera påskhelgen i Åre. Jag kommer vara en av dessa sju, och en mycket nöjd sådan. För inte bara kommer jag få tillbringa fyra dagar i backen, jag kommer också göra det med en första månad som egen i ryggen, och en sådan som måste betraktas som mycket lyckad. Det har knutits kontakter, gjorts studiebesök, skrivits affärsplaner, jobbats nätter och framförallt så har det inletts en romans. Japp, jag är faktiskt lite nykär i mitt nya (arbets)liv. Happy days, and happy easter eveyone! Nu tar vi ledigt och äter ägg.
(Bjuder på lite av den utsikt som jag kommer njuta av de närmsta dagarna.)
Söndag eftermiddag och en liten stund över att titta på TED. Inspirerad av förra veckans biobesök så sökte jag på James Cameron och hittade ett relativt färskt filmklipp där han berättar om sitt liv innan Avatar. Fascinerande hur denna extremt framgångsrika man pratar om sina bedrifter på ett så tillbakalutat sätt. Och framförallt hur han sammanfattar det hela med ”Failure is an option – Fear is not”. Jag antar att det är den attityd man bör ha för att våga satsa på områden där ingen tidigare satt sin fot. Inte för att min verksamhet är banbrytande på James Camerons vis (dessutom är det väl betydligt lättare att ha den inställningen om man har några hundra miljoner i fickan än om man jobbar hemifrån sin etta på 24 kvadrat) men jag blev ändå enormt inspirerad av hans attityd. Så varsågod, söndagsinspiration till er alla:
Igår morse blev jag tårögd igen. Herregud vilken lipsill hon är kanske ni tänker nu. Och japp, så sant som det är sagt, men jag gråter inte bara av sorg utan även av glädje. Igår var det det senare.
En läsare kommer känna sig träffad av det här inlägget, för det var hennes mail som var orsaken till det hela. När jag började skriva den här bloggen så var det mest med tanken att förmedla till världen att jag finns tillgänglig för den som vill ta del i mitt femte kapitel, men också med en liten förhoppning om att kanske kunna så ett frö av förändring i mina läsares sinnen. Igår fick jag bekräftelsen på att mitt vaga hopp gått i uppfyllelse, mailet med ämnesraden ”Inspirerande är vad du är” gjorde mig lyckligare än vad någon annan komplimang gjort mig på länge. För mig är det inspirerande att skriva den här bloggen, det ger mig någon form av glädje. Att någon annan tycker att mina texter är så givande att hon läser alla inlägg från början till slut ger mig istället ett glädjerus. Det är så sant som det är sagt, delad glädje är dubbel glädje.
Nyföretagarcentrum kan kan beskrivas på två vis:
1. En organisation som får dig att känna dig som ett skolbarn igen, ger dig hemläxa och berättar för dig vad du får och inte får göra. Detta leder till långsiktig överlevnad för ditt företag och även utökad kunskap i hur man lättast kommer över medfödd fobi för ord som likviditetsbudget och kapitalberäkning.
2. En organisation som utgör den perfekta plattformen för att betrakta andra människor. Hit vänder sig alla typer av mer eller mindre lyckade potentiella entreprenörer för att få råd. Vissa får rådet att inte vara entreprenörer just nu, andra bedriver med blixtens hastighet framgångsrika storföretag.
Mitt engagemang rörande dessa två punkter är som följer:
1. Jag har fortfarande fobi. För mig är det fortfarande en kamp att komma ihåg vilket som är netto och vilket som är brutto. MEN, om några seminarier till kanske även jag är avhjälpt.
2. Så kul. Det är mycket roligare att iakta dessa människor och inspireras av dom än att fundera över vilken av bokföringskurserna som passar mig. Jag nöjer mig nog med att vara i mellanklassen här, storföretaget får vänta tills jag tröttnat på att titta på andra.
Däremot borde jag kanske sälja in mig till Nyföretagarcentrum som konsult. De har en katastrofal grafisk profil och nyhetsbrev som är så röriga att de knappt går att läsa. Ett fall för Anna Lindelöw Design?
Igår kväll såg jag Avatar i 3D (bättre sent än aldrig). Inte nog med det, igår kväll skrek jag. Ett extremt tjejigt pipskrik kombinerat med ett lätt hopp upp och ner i biostolen. Och inte utan att jag var tvungen att även fnittra (ännu mer tjejigt) lite generat efteråt över min reaktion.
Till saken hör att filmen inte ens hade börjat. Jag hoppade och skrek till en trailer, jag kände mig påhoppad av någon form av blå TV-spelsdrake. Otroligt genant. Men när det då påpekades av mina söta vänner att detta är filmens framtid och att även skräckfilmer förmodligen kommer finnas i 3D inom en överskådlig framtid så gick en kall kår längs min ryggrad. Herregud, jag drömde mardrömmar efter att jag hade sett den fantastiskt mesiga Scream! Och inte nog med det, snart kan man ju gå på bio i 4D också. Jag ser framför mig hur jag ser The Ring i 4D, denna mardrömsflicka och så känns det alldeles fuktigt, något som stryker längs mina ben… Nej! Jag kommer aldrig se en skräckfilm igen i hela mitt liv.
Det är intressant det här med vad man faktiskt blir rädd för. Jag är rädd för skräckfilmer, maneter, mörker och att simma i djupa vatten. Inte så allvarligt kanske i de flesta sammanhang. Den senaste tiden har jag upprepade gånger fått det påpekat för mig att jag faktiskt är modig som vågar lämna all tryggheten med en fast anställning, att personen i fråga själv aldrig skulle våga det. Och ändå så är jag så kontrollberoende att jag inte kan hantera djupa vatten och mörker för att jag inte vet vad som finns där nere/ute. Någon som kanske har ett tips på hur jag blir bättre på att hantera skräckfilm också?
Dock är jag mycket imponerad av tekniken i Avatar. Handlingen var verkligen ingen hit, men den brydde jag mig inte så mycket om när det regnade gnistror och löv i hela salongen. Fick flashbacks till mina tidiga tonår då det enda jag läste var Fantasy och kände faktiskt lite för att rida på en flygande drake när jag gick och la mig igår kväll.
